Jag sitter nu och smsar med en kompis som jag inte träffat på länge! Vi diskuterar en halvt aktuell sak som vi båda råkat ut för (fick jag reda på idag) och när jag berättat min version vad som hände mig för några veckor sedan så gav hon mig ett råd om vad jag skulle göra. Nämnligen att bryta allt. Jag svarade tillbaka "vet inte varför jag hållt kvar en sån vän som denna personen beter sig just nu" och hon sa "för att du känt dig trygg". Och det kanske stämmer?
Är det så svårt för oss att bryta med en som varit oss så nära innan i vårat liv, betytt extremt mycket och man gjort mycket med(även tillsammans med andra vänner)? Varför känns det som att om man bryter med en, bryter man med alla? Jag vet att det inte är bara jag som har exakt samma tankar som jag har nu och jag tycker det är synd att en enda ynka person kan förstöra för så många?
Varför har vi så svårt att släppa taget? Är vi så rädda att bli lämnade? Det kanske personen i fråga också är men med denna atityd så kanske man inte kan säga att alla har en andra chans?
I själva verket känns det nu som att jag har mer nackdelar är fördelar och har slut på "andra chanser".
Ska man bryta, ska man försöka få denna personen att öppna ögonen innan dess hjärna är för skrynklad? Gör man allt för vänner eller ska man stå på sig och inte låta sig bli trampad på om och om igen som de senaste åren?

Det är synd för denna personen har alltid varit där för en. Men med alla lögner och besvikelse bör man nog inse att man inte bör förvänta sig det bästa av vissa personer. Tyvärr