Här om dagen var jag på Väla med Maisie och stod i kassakön på killavdelningen för att fixa en skitsnygg kofta till Simon, bakom mig står ett par 16-17åriga tjejer och pratar. Helt plötsligt hör jag en av dom säga "skulle inte du köpa såna?" och pekar på mina byxor.
Tjejen som står bakom mig tittar och säger "joo, men jag tappa aptiten nu, dom kostar 1300. kan köpa dom när jag blir miljonär" (på snorkigt sätt).
Och ja, det är lätt att vara efterklok, igårkväll när jag berätta det för e,s och t kom jag på att jag skulle vänta mig om och sagt "om ni menar på mina byxor så kostar dom faktiskt "bara" 999kr:)". Men självklart höll jag käften..-.-

För det första: Trodde dom att dom var osynliga eller?:P Tror dom att allt det dom sa skulle ingen annan höra som typ sånt hundljud som bara hundar kan höra? Eller att dom glömde bort att dom inte prata på sitt egna hemspråk utan prata på svenska och ALLA kunde höra?
Och för det andra: jag är nojjig med min rumpa i dom byxorna, känner att den är enorm i dom Nuddiebyxorna men när man har en stor tröja som täcker rumpan undrar man vad fan dom snackar om för smala ben har jag ju, jag vet väl förfan att man HELST inte ska gå runder med magtröja och alldeles för små jeans. har jag nu för små jeans/tajta jeans så kan jag väl iallafall vara så smart att täcka där det ser trångt ut, vilket jag gjorde?!

Jag som levt min uppväxt på bidrag har "haft råd" med ett par dyra jeans. Det handlar väl bara om hur man prioriterar saker och ting? Jag hade precis fått jobb på bowlinghallen och jobbade fre och lörkvällar varje helg en hel månad, lönen stannade på lite under 6000 kr och jaa, då unnade jag mig faktiskt ett par dyra märkesjeans, såna jag ville ha när jag var mindre. När jag inte kunde köpa Lee-jeans eller den där skitsnygga WESC-tröjan. För tusan jag levde i kläder som andra haft som jag sedan fick när dom hade växt ur det. Inte så roligt tyckte jag men nu när man är äldre så förstår man mer om hur dyrt det kan bli med ett par jeans för tusen kr. När jag var liten/nyfödd byggde vi vårat egna hus, precis när det blev klart rasade ekonomin och huset blev jättedyrt att bo i, det blir inte så lätt när mamma var barnledig och studerar och bara har en inkomst med pappa och vi levde praktiskt taget på bidrag. MEN nu när man är äldre förstår jag verkligen varför mamma inte lät mig köpa dom dyra jeansen, varför? när ett par jeans för 400kr kan vara lika bra och snygga? Grunden varför jag köpte just ett par jeans för 999kr var för jag tyckte dom var skitsnygga!! Och eftersom jag precis fått ett välbetalt jobb och jobbat duktigt så unnade jag mig dessa ihop om att jag inte kommer behöver köpa jeans på länge. Vilket jag inte har gjort. Vad jag menar på är att denna tjejen står och säger "jag kan köpa dom när jag blir miljonär" satte sig verkligen på mitt huvud. Om jag jobbat på bra ska inte jag få köpa ett par dyra jeans utan att få ett par fjortisars kommentarer över mig?