Hallå allihopa!
Som ni kan se så är klockan halv1 hemma hos er på eftermiddagen, vilket innebär att kl är halv7 på kvällen hos mig och jag ska egentligen jobba nu!
Känner mig som en stor svikare..
Jobbade först 8-13 för att träna imellan och börja jobba 17-21 igen då Simon har sin stora kväll på jobbet där han har stått för menyn ikväll, något som han förberett den senaste veckan, men lite innan 12 idag blev jag helt yr, svimfärdig och alldeles kraftlös i hela kroppen att jag satt så tills jag slutade kl13. Gick hem och somnade ihopp om att det skulle gå över tills vi skulle till jobbet ikväll men icke sa nicke. kände hur spyan var nära och komma upp och fast ACn var på var min kropp på 100grader och ryggen bara rann av svett. Började gråta och allt för kände att jag svek Simon och inte var där för att stötta han på sin kväll. Känner mig dum, osjysst och allmänt för jävlig mot honom.

Undrar hur han står ut med mig, mitt humör och envishet ibland.. Vad är det som får honom att stanna kvar? Eller är det bara så att han är den bästa man kan få? Det riktigt gör ont i mig om jag tänker att jag kanske förlorar honom och inte får ha honom hos mig i framtiden, det gör riktigt ont. Blir tårögd och allt. Jag må vara ung men tusan vad jag vet vad jag vill med honom.
Ibland tänker man tillochmed om jag gör lika mycket för honom som han gör för mig, han är alltid där för mig(fast han har missat de senaste kalasen, festerna osv pga jobbet) men annars är han alltid där. Vet bara inte hur jag kan visa det på bästa sätt till honom själv. Problemet är bara att Simon visar inte när han tycker saker är jobbigt, eller om han har något att klaga på, dagar han verkligen bara vill sova istället för att jobba så är det enda han säger när han ligger kvar i sängen på morgonen "gud vad jag hellre vill sova idag!" men rätt som det är så är han uppe ur sängen 1sekund senare och är redo för jobbet. Han har aldrig "jobbiga dagar" fast jag vet att det är ett speciellt ämne som nog tynger ner honom(tar inte upp det här då det är lite för privat tycker jag) men det vill han knappt visa för mig heller. Som när vi stod inne på Åhlens i julas och skulle köpa julklappar så fick han ett samtal och när han la på såg man hur ledsen/orolig han var i ögonen och gav han en puss och sa att allt kommer bli bra(nu låter det jätteallvarligt) men direkt efter det var det som om inget hänt typ :S
Han är stark, det är han och det är det som gör det svårt för mig att veta när han behöver lite extra stöd.
I förrgår fyllde Simon 24år och det enda sättet jag kände hur jag kunde förklara för honom hur mycket jag vill vara hans var från sången "stickwitu" med PCD på ett papper som han fick med presenten.
När jag gick i 3an så var jag ute och campade med hela min klass i två dagar där jag hade världens otur att gå mensvärk samt mens och svimmade pga värken och sista dagen skulle vi paddla hela vägen hem igen och mitt i själva resan känner jag hur jag verkligen måste byta tampong och ville bara fram till målet fort som fan men hade det för jävligt, jag och Frida(som jag paddlade med) fastnade mellan stenar och efter ett tag när vi inte kom loss blev jag så panikslagen(för målet var bara runt hörnan) att jag hoppa i med alla kläder o skor på och drog loss oss! Kanske det som gjorde att jag fick bra betyg i kursen?? Men iallafall, smsa Simon på hemvägen på bussen om hur jävligt jag hade haft det och när jag kom hem hade han köpt en bukett rosor till mig som plåster på såren!
Gud vad jag älskar honom.