just tonight i will stay, think, and find another way
tvn är på kanal4, "en mor till salu" är på skärmen, den som pappa har sett live efter att han fick den i födelsedagspresent, den första godispåsen med massa socker står kvar inne på Koffeasken, istället ligger mörk apelsinchoklad på bordet, datan i knät, pappa sitter och käkar chips bredvid mig, kollar ner på magen och ser putmagen, kollar på chokladet igen och blir inte alls sugen.
jag är trött på mig själv, att jag aldrig lär mig att undvika kniviga situationer, känna tyngden i bröstet och inte kunna andas och tänka "detta kommer jag aldrig ur", inte vilja le, inte vilja prata, vara social.
trött på att vara alla till lags, samtidigt som jag gillar att hjälpa människor(detta är självklart inte jobbmässigt jag menar utan min egna omgivning).
trött på allas skitsnack som varit genom min uppväxt, den ena gillar inte den andra men ändå har ett falskt leende på läpparna när fienden närmar sig, bästa vänner ska vara bästa vänner men är istället oanada fiender.
hade man kunnat spola tillbaka tiden 1år så hade jag valt andra vägar, ogjort vissa val och stått emot mer.
att alltid ligga till lags, känna nöjd med mig själv, andra ska känna sig nöjda med mig, tanken av att få fint besök helt otippat och veta hur äcklig toan är, hur mycket handdukarna har tappat sina fjun och lagt sig oskönt på badkaret. sängen är obäddad, disken är som ett berg i diskhon men inte kan flyttas eller diskas upp pga annan nyren disk och för lite area att flytta på.
för ocharmig balkong för att sitta ute om de varma sommarkvällarna med en cider i handen och gott prat.
en segelbild där min ena bilring har bildats och mitt andra hårstrå har fått mer kvadratmeter på sin ljusa utväxt.
rädd för att trycka in armarna mot kroppen och se ut som michelingubben.
våga gå framför människor och göra dom sjösjuka med min bakdel? våga?
kollar på chokladet igen, backar ännu mer.
folk som tror att jag inte förstår och inte vet hur man prioriterar. det vet jag, att prioritera vet jag också hur man gör, men ändå gör jag inte det. på något sätt känns det som om jag tycker att småpengar här och där är onödiga pengar och jag spenderar på något onödigt, att stora summor är mer lättare att hålla i.
tankar som yrar, "vad kan jag sälja", "vilka kan jag hjälpa med flytt eller trädgård" eller "vem kan jag vara barnvakt till".
varför känns det som om jag tappar mig själv såfort jag inte har det jag vill ha, varför kan jag inte nöja mig med mig själv. och framför allt, varför utsätter jag andra för mina dåliga vanor?
trycket mot bröstet har inte släppt ännu
jag är trött på mig själv, att jag aldrig lär mig att undvika kniviga situationer, känna tyngden i bröstet och inte kunna andas och tänka "detta kommer jag aldrig ur", inte vilja le, inte vilja prata, vara social.
trött på att vara alla till lags, samtidigt som jag gillar att hjälpa människor(detta är självklart inte jobbmässigt jag menar utan min egna omgivning).
trött på allas skitsnack som varit genom min uppväxt, den ena gillar inte den andra men ändå har ett falskt leende på läpparna när fienden närmar sig, bästa vänner ska vara bästa vänner men är istället oanada fiender.
hade man kunnat spola tillbaka tiden 1år så hade jag valt andra vägar, ogjort vissa val och stått emot mer.
att alltid ligga till lags, känna nöjd med mig själv, andra ska känna sig nöjda med mig, tanken av att få fint besök helt otippat och veta hur äcklig toan är, hur mycket handdukarna har tappat sina fjun och lagt sig oskönt på badkaret. sängen är obäddad, disken är som ett berg i diskhon men inte kan flyttas eller diskas upp pga annan nyren disk och för lite area att flytta på.
för ocharmig balkong för att sitta ute om de varma sommarkvällarna med en cider i handen och gott prat.
en segelbild där min ena bilring har bildats och mitt andra hårstrå har fått mer kvadratmeter på sin ljusa utväxt.
rädd för att trycka in armarna mot kroppen och se ut som michelingubben.
våga gå framför människor och göra dom sjösjuka med min bakdel? våga?
kollar på chokladet igen, backar ännu mer.
folk som tror att jag inte förstår och inte vet hur man prioriterar. det vet jag, att prioritera vet jag också hur man gör, men ändå gör jag inte det. på något sätt känns det som om jag tycker att småpengar här och där är onödiga pengar och jag spenderar på något onödigt, att stora summor är mer lättare att hålla i.
tankar som yrar, "vad kan jag sälja", "vilka kan jag hjälpa med flytt eller trädgård" eller "vem kan jag vara barnvakt till".
varför känns det som om jag tappar mig själv såfort jag inte har det jag vill ha, varför kan jag inte nöja mig med mig själv. och framför allt, varför utsätter jag andra för mina dåliga vanor?
trycket mot bröstet har inte släppt ännu
Kommentarer
Trackback
