Är det så jävla svårt att få någon att lyssna?
För ca 1 år sen förlorade jag min bästa vän sen 10år tillbaka och idag känner jag ibland att "ja, jag saknar henne, oss" men när jag sen tänker vad hon sa till mig och gjort mot mig blir det andra tankar. Jag hade inte klarat av en vän som i princip säger "jag mår dåligt av dig", när man försökt hjälpa denna person in i det minsta för att hon ska få det bra och sen få smset där det står "jag bjöd inte dig för jag bjöd min andra vän och ville inte du skulle förstöra".. Min vän sen 10 år tillbaka tror att jag ska förstöra hennes 20årsfest pga en liten flutt som jag inte ens gillar eller bryr mig om. Jag har nog inte riktigt kommit över det men det kommer.
Istället har jag fått nya vänner som jag avgudar att jag har.

Men ibland när man verkligen, verkligen börjat inse sanningen i vissa saker så blir man helt slut i kroppen.
Att ha vänner som utnyttjar en, inte uppskattar en eller som helt enkelt bara skiter i en såfort det inte gynnar den personen så tar det ens energi så jävla mycket att jag vill spy.
Dom kanske inte göra det medvetet.
Min vän kanske inte tycker att man hälsar på en när man träffar en på gatan och man ser att dom tittar på en?
Min vän kanske inte tycker att den ska slösa pengar på en men tycker att jag ska slösa pengar på han/hon istället?
Min vän kanske tycker att det hela tiden ska vara hemma hos mig för att jag bjuder på vin lite då och då?
Min vän kanske då inte tycker att jag inte ska bli bjuden på "för det var mitt egna val att bjuda från första början"?
Min vän kanske min vän kanske min vän kanske inte.

Så går det på i mitt huvud just nu och jag varken orkar eller vill sortera ut mina vänner igen.
Att det bara är jag som är naiv.
Det kluriga är bara att
1. Självklart kan man ringa mig mitt i natten om man inte har någonstans att sova efter en utekväll eller inte kommer hem och behöver skjuts.
2. Självklart kan jag göra ett ärende åt en vän när jag ändå ska dit.
3. Självklart kan jag bjuda om jag ändå har det hemma och själv inte gillar det som står i skåpen.
4. Självklart kan jag ha festen hemma hos mig, nära och bra.

Men är det så svårt att försöka visa att detta uppskattas?
Tydligen.
Så just nu vill jag bara skriva att mina vänner får lifta hem istället, ha festen på gatan istället, drick vatten ur kranen istället, sov på parkbänken osv osv.
Men problemet är att hade mina vänner fått ett sånt sms av mig så hade det inte varit jag som skickat det.
Ska man verkligen ändra på sig och vara hård? Säga "nej det vill jag inte" eller "nej du kan väl hitta egen bil?!"
Sån är jag inte men ibland önskar jag faktiskt det,
och det suger att säga till en vän att "nej jag vill inte vara hemma hos mig för jag känner att det tas för givet när jag är inblandad".
Precis så känner jag just nu. Jag har 3 vänner just nu som hjälper mig så fort jag frågar henne och det tackar jag för, och samma gäller mig för henne, och hon vet nog vem hon är också. Jag kan säga allt till dom och oftast så pratar vi ut om det och går vidare, skönt och energisparande. Men en av tjejerna har jag just nu något otalat med som jag faktiskt kommer säga till henne idag och hoppas det ordnar sig.

Är ett "tack" så svårt att säga?